Efter att ha läst aftonbladets artikel om FRA demonstrationen vid riksdagens öppnande så känner jag att jag måste vädra av mig lite.

Närmare 300 deltog tydligen i demonstrationerna mot FRA vid riksdagens öppnande. Man kan fråga sig varför det inte är ett massivt folkligt motstånd som syns på gatorna utan, precis som vanligt när det kommer till demonstrationer,  bara en liten klick dedikerade människor.

Själv tror jag på att det helt enkelt inte finns varken intresse eller ork till att engagera sig. Många känner nog, precis som jag, att det är helt meningslöst att gå ut på gatorna och bröla om det odemokratiska med FRA eftersom det ändå inte är någon som lyssnar. Om någon mot förmodan skulle lyssna så tittar de förmodligen ut genom sina fönster och skrattar lite, samtidigt som de förnöjt pekar på “de galna skrikande människorna”.

Demonstration som metod för att visa att man inte går med på negativa samhällsförändringar verkar vara ett förlegat medium. Men vad ska man använda istället? Det verkar ju trotsallt som att större delen av svenska folket sluter upp kring att FRA är en inte bara är någonting dåligt, utan t.om sjukt dåligt (heja folket!). Hur ska vi få ledarna att lyssna på oss? De är ju trotsallt där uppe för att representera oss…

Anser de helt enkelt att vi är för dumma för att veta vårt eget bästa?

Jag har tänkt en del på det där med musik och nostalgi. Många hävdar att det finns musik som man tycker om av nostalgiska skäl och räknar när man frågar dem om exempel upp band som faktiskt har ett musikaliskt värde än idag.

Jag har ofta väldigt svårt för den här typen av definering och undrar ofta vad det är som gör musiken till nostalgi. Visst kan man ha ett minne kopplat till en låt vilket får en att rysa av välbehag eller skälva av oro, men detta är ju egentligen ett separat minne och inte någonting direkt kopplat till musiken. Den enda typen av musik jag kan koppla till denna nostalgiklasssificering är musik som man någon gång HAR gillat och sedan tyckt varit lite pinsam att erkänna att man gillat, för att sedan allt eftersom tiden gått fått distans nog till för att kunna plocka fram och skratta åt, som ett skämt liksom. Band som hör till den här kategorin kan vara allt från Dr. Bombay till The Cartoons eller Backstreet Boys.

Det jag däremot har svårt för är när folk börjar prata om nostalgi och sedan som exempel tar band som faktiskt fortfarande har ett musikaliskt värde och är bra musik. Ett av dessa band som många säkert direkt tänker “aha, nostalgi” är The Smiths. Hur nostalgi många än tänker hävda att det är så står jag fast vid att det är riktigt bra, tidlös musik. Någonting som inte ses ofta idag och därför kanske kan misstas för nostalgi. Fallet är dock inte så. Jag är fullt övertygad om att The Smiths, trots att det var det första bandet jag på allvar började lyssna på, kommer vara det sista jag slutar lyssna på. Någonting tidlöst. Någonting som inte blir färgat av denna såkallade nostalgins tänder.